söndag 23 maj 2010

Framsteg på två håll

Eftersom Yatzi är skadad och varken kan tävla eller träna agility har Simpley fått desto mer träning de senaste två veckorna. För varje pass vi kör gör han stora framsteg. Framförbytena som var problem hos Jenny funkar mycket bättre nu, han lyssnar för det mesta i alla fall... Bakombytena läser han jättefint, ibland svänger han in direkt till mig efter bytet istället för att dra på nästa hinder, men det tror jag handlar mer om rutin.

Däremot har Simpley kommit på att han kan springa agility på egen hand:)) Om jag kört en kombination ett par gånger och sen ska göra en ny kombination, tar han ibland första kombinationen helt själv fast jag visar något helt annat. Det handlar inte bara om ett hinder på egen hand utan han kan köra 3-4 hinder själv från första kombinationen. Sen kommer han in till mig och tycker själv att han varit mycket duktig:0

Simpley börjar bli en stor kille, ser riktigt vuxen ut även om han inte fått all sin päls än.

Yatzis hälta blir sakta med säkert bättre. Vi går numera lite längre koppelpromenader och det är inga problem. Jag har fortsatt simma honom så att han tränar konditionen någon gång i veckan i alla fall. Sen blir det daglig stretching av bakpartiet och mycket massage. Min förhoppning är att han ska kunna tävla i Råådalen om två veckor, men vi får se hur det hela utvecklas. Idag har vi varit och hälsat på och tränat hos Emeilie som har Simpleys halvsyster Sidney. Emelie föreslog att jag skulle ha vantar på mig när jag tränar Simpley eftersom han bits så mycket. Varje gång vi tränar blöder det från mina händer och armar. Ingen dum idé, ska komma ihåg det till nästa gång jag tränar...

En bild på syskonen

lördag 15 maj 2010

Nästan för bra...

för att vara sant:)) Diagnosen vi fick igår var bättre än jag någonsin vågat drömma om eller hoppas på!!

I måndags fick jag diagnosen att ligamenten i hasleden var skadade och det krävdes en operation där stift sattes in för att Yatzi skulle kunna fungera som en aktiv hund igen. Det var så klart ett tungt besked eftersom konvalescestiden är lång och min erfarenhet är att det ofta blir återkommande komplikationer även långt efter en operation.

Igår fick jag dock en helt annan diagnos, veterinären sa att ligamentsskador inte fanns på världskartan i Yatzis fall! Istället löd diagnosen "mindre muskelbristning" i en adduktor!! Då det är en veterinär jag litar 100 % på och jag själv inte riktigt tyckte att Yatzis hälta stämde in på ligamentsskador har jag fullt förtroende för att detta är rätt diagnos.

Men det är väldigt, väldigt skrämmande att man kan få en så fel diagnos. Tänk om jag opererat en fullt frisk hund!!! Man kan undra hur många sådana här fall det finns där ute, där hundägaren inte ifrågasätter och går vidare. Egentligen kan man ju tycka att man inte ska behöva göra det, men uppenbarligen SKA man göra det om man är det minsta tveksam!!

Nu väntar några dagars lugnare aktivitet, för att sen öka på promenaderna och om några veckor är vi ute på agilitybanan igen:)))

torsdag 13 maj 2010

Träning och ovisshet

Jag fick ett dystert besked angående Yatzis hälta i måndags men än vill jag inte ge upp hoppet, så imorgon åker vi till en av landets (enligt många med mig) bästa ortopeder för en "second opinion". Så nu pendlar jag mellan hopp och förtvivlan. Hopp om ett mer positivt besked och förtvivlan om jag får samma diagnos... Tack alla ni som har engagerat er och gett mig tips på experter och folk att rådfråga!!

I tisdags var jag hos Jenny och tränade med Simpley. Kändes jättetrist att åka dit utan Yatzi, men jag ville ändå åka. Jag har börjat träna vippan hemma och Simpley reagerar inte alls när den rör sig eller slår i marken. Hos Jenny satte vi en pinne under vippen som vi sen slog undan när han stod längst fram. Som belöning 2 meter framför vippen stod Jenny... Simpley såg ut som Piff och Puff på julafton när de åker hiss på Plutos svans. Inget märkvärdigt, bara en väldigt praktisk hiss som tog honom till Jenny. Knasig hund!! Vi tränade även en del handling, fortsatte med våra framför- och bakombyten. Den här gången var Jennys hundar ute och rörde sig runt banan samt att snygga Ina (Simpley är tiktokig) var där också. Så han var lite ofokuserad och sprang inte alls med samma tryck som han brukar, men jag är jättenöjd med att han ändå kunde träna med alla hundarna så nära inpå. Framförbytena funkade dock inte, vilket de brukar göra hemma. Bara att träna mera! På filmen visas två sekvenser när han springer på fel sida om mig. Eftersom han inte tar belöning har vi upptäckt att bästa sättet att träna honom på är att fysiskt visa honom. Vid framförbytena betyder det att hämta honom och tvinga in honom på rätt sida. På bakombytena innebär det att Jenny står och blockerar när han vill springa utanför hinderstödet. Men Simpley är det mängdträning som gäller, att stå och nöta en sak på bara ett hinder går inte, han går fullständigt upp i varv! Han behöver ta några hinder innan för att sen göra en svårighet. Som tur är har han en fantastisk uthållighet, som gör att han aldrig tar slut. Sen är det ett väldigt annorlunda sätt att träna hund på och det är nog inte många hundar som skulle vilja träna med tillrättavisningar men utan belöning. Men sen är ju inte Simpley som alla andra heller:))

Länk till Simpleys träningsfilm:
http://www.youtube.com/watch?v=1LTXLXs9V1M

Efersom jag inte hade Yatzi med mig tränade jag en del med Jennys Ogin. Det är så himla nyttigt att springa med andra hundar än de man är van vid, det borde man göra oftare.

Håll tummarna för oss imorgon så återkommer jag med besked!

måndag 10 maj 2010

Så onödigt...

Igår åkte jag och Martina till Hvalsö i Danmark för att tävla. Dagen började med en agilityklass som var en rolig bana med olika handlingsalternativ på flera ställen vilket jag tycker är extra kul. Jag brukar undvika att göra bakombyten på tävling (inte för att vi inte kan men jag tyker bättre om andra byten) men på den här banan valde jag att göra hela tre stycken! Dessa gick jättebra, vilket jag är supernöjd med. Sista raksträckan på banan var A-hindret, långhopp och ett vanligt hopphinder. När Yatzi tar avstamp för att hoppa långhoppet skriker han till, men hoppar långhoppet i alla fall. Sen blir han stående, jättelåg med vänster bakben i luften. Det var bara att bära av honom från planen:(( Resten av dagen och kvällen ville han bara tillbringa i sin bur vilket visade att han hade ont. Han kan stödja på benet men vill inte göra det. Jag har fått en akut veterinärtid vid lunch idag, så nu håller jag tummarna att det inte är något långvarit. Återkommer med diagnos. Men någon tävling i Falkenberg fredag och lördag lär det inte bli:(((

Trots att dagen igår blev förfärlig för både mig och Yatzi hade Simpley roligt i alla fall. Nedan är ett foto på Simpley med mamma Wendy, "Zarvo´s American Wild Wendy". På fotot är det kanske inte så tydligt men i ansiktsuttrycket och ögonen är Simpley mamma upp idagen.

lördag 1 maj 2010

Tävlingssäsongen 2010

I vintras tog jag beslutet att inte tävla så mycket säsongen 2010. Anledningen till beslutet var flera men framför allt för att jag upplevde förra säsongen att jag tappade suget att tävla. Jag kände ingen längtan och förväntan inför helgerna utan snarare kändes det som ett måste att återigen behöva packa väskan när helgen närmade sig. Så under vintern tog jag mig en funderare och kom fram till att jag endast skulle tävla relativt få tävlingar den här säsongen. I detta löfte till mig själv ingick dessutom att inte jaga poäng på olika listor, det gör ju inte oss till ett bättre ekipagen i praktiken (möjligtvis i statistiken men vad spelar det för roll?).

Jag hoppas de helger då det är tävling och jag inte är där kommer att sitta hemma och ångra mig att jag inte anmälde mig, att jag ska få tillbaka lusten och längtan att varje helg bege mig iväg.

Jag har fått frågan från olika håll om jag sökt till landslaget i år, och svaret är nej. Hade jag ansökt så skulle hetsen och jakten på att prestera vara där igen så jag beslöt att avstå från att ansöka i år. Beslutet känns helt rätt men det har redan kommit stunder när jag ångrat mig och tänkt att, tänk om det hade gått vägen för oss... Jag kommer säkert att ånga detta beslut flera gånger om, speciellt när uttagningen närmar sig...

Så ni som är vana att sig mig på varenda tävling i södra halvan av Sverige vet nu varför jag inte är där. Förhoppningsvis kommer jag i höst att komma ihåg varför man klämmer in sig så många man kan i en liten sunkig campingstuga helg efter helg, sitter på en tävlingsplats 12 timmar per dag i ösregn eller stekande sol för att få springa 2*40 sekunder och komma trött och sliten till jobbet måndag morgon medan kollegorna har utnyttjat helgen till att vila upp sig. Jag vet ju redan svaret, för att man älskar agility! Jag måste bara hitta tillbaka till den känslan...