Det är så lätt att bli hemmablind och glömma bort att uppskatta det man har.
Simpley var ingen lätt hund som valp/unghund. Så fort jag ville honom något stängde han av. Var vi ute kunde jag knappt ha honom lös. Han gick fint vid mig och Yatzi men såg han någon människa, hund, häst, bil etc så sprang han dit. Det var inte det att han var olydig, han blev helt blockerad och hörde inte mig. Det blev inte bättre av att han var helt orädd, han kunde springa fram till t ex en flock med Rottweiler för att hälsa. Var han nära mig och jag lyckades fånga honom innan han stack fick jag ingen kontakt, han var i sin egen lilla bubbla. Jag kunde inte ens få honom att komma, sitter mm på kommando hemma. Han bara stängde av, blev tom i blicken och helt passiv.
Vad gäller agilityn kunde jag inte göra något med honom förrän han var ca 9 månader. Då kom han på att det faktiskt var riktigt roligt! Innan dess bara stängde han av och blev passiv. Jag tittade nyligen på en film från när Simpley var 10,5 månader och vi tränade hos Jenny. Då hade vi kommit en bit på vägen i vår agilityträning men jag skrattade så när jag såg filmen. Det sysn inte på den här filmen men vi har använt många kompostgaller, stolar mm för att blockara hans väg och Jenny har sprungit och hämtat honom åtskilliga gånger när han sprungit sin egen väg.
I vår agilityträning hade vi även stora problem med sista hindret. Ända till Simpley kom upp i klass 3 hade han en fix idé att han inte skulle ta sista hindret på banan. Jag vet inte hur många lopp vi hade kommit felfritt runt om han bara hade tagit sista hindret. Idag kan jag skratta åt det men de åren jag kämpade med det kändes det hopplöst.
Men mycket har hänt med min lilla Simpley. På agilitybanan är han numera väldigt noga med att göra som jag ber honom (även om han fortfarande kan hoppa över sista hindret när vi tränar långa raksträckor).
Men den största skillnaden är till vardags och det var egentligen det jag syftade på när jag började detta inlägg. Från att ha varit en hund som jag knappt kunde ha lös tar jag numera aldrig ens med mig koppel ut på promenaderna! Jag skulle kunna ha honom lös överallt och jag litar på honom helt och fullt. Simpley skulle aldrig springa fram till någon eller något eller hitta på något annat "hyss". Han kan gå helt oberörd genom en klunga med människor, gå förbi cyklister som plötsligt dyker upp i full fart i skogen, gå förbi andra hundar utan att bry sig mm. Och kommer det en bil pekar jag bara på sidan av vägen så springar han dit och sätter sig. Inte vill han ha belöning heller för att han är dutkig, ett "ok" som släppkommando räcker för honom.
Han stänger fortfarande oftast av om jag säger något kommando (som sitt, ligg etc) till honom till vardags, hemma som ute. Men kommandon som "vänta", "kom" och hans namn funkar alltid. Och oftast förstår han vad jag vill att han ska göra bara jag säger hans namn.
Jag kan inte säga när han plötsligt blev en sådan enkel hund att ha till vardags, det har nog kommit succesivt. Men det slog mig häromdagen hur lång vi faktiskt kommit både till vardags och inom agilityn. Vår väg dit har varit mycket längre än de flestas andra och jag har jobbat mer och hårdare än de flesta (de som följt oss på nära håll vet hur mycket jag slitit under åren) men nu har vi plötsligt kommit mycket längre än de flesta andra också! Skam den som ger sig!!! Och tänk vad jag lärt mig på vägen!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar